England och Sverige
Engelsk fotboll blir rikare för varje år som går genom nya ägare och de enorma TV intäkter som varje klubb i Premier League belönas med. I Italien och Spanien är det nästan uteslutande inhemska ägare. Men i England är variationen stor och alla med en pengapung större än månen har chansen att uppfylla många pojkars barndomsdröm, att äga ett fotbollslag. Man förstår att England lockar, det är få länder i världen som har en lika populär liga som just Premier League.
England är landet med en attityd som vi i lilla Sverige aldrig kommer i närheten av. Den som skriker "Vi är störst, vackrast och bäst. Alla som inte tycker det kan dra åt helvete." England är landet som fortfarande är helt övertygade att de är bäst trots att de missade EM slutspelet och hela England " vet" att de skulle ha vunnit turneringen om de bara hade kvalat in. Engelsk fotboll berör och hur många Svenskar har inte suttit framför TV:n klockan fyra på en lördags eftermiddag och skrikit och svurit åt dumburken för att den där svartklädda figuren med en pipa i munnen blåste helt galet igen. Och ja han håller alltid på motståndarna.
I Sverige har vi också en attityd. Nämligen " Jag tar en chansning att ingen såg eländet, därför ljuger jag och säger att vi var bra" .
Sverige personifierar fegheten och lögnen, vi står alltid där som ett gäng förlorare, men tycker uteslutande att det var roligt att få delta. Sverige styrs av mesar, från biljardbollen Lagrell till ex och kex i ledarstaben. Ett gäng som vägrar att lämna över till en starkare kraft som målinriktat skulle arbeta för att höja ribban på Svenskfotboll.
Även klubbfotbollen i Sverige håller på att dö, vi tappar våra bästa spelare till skitligor i Danmark och Norge och kan sedan bara titta på när de avancerar till Champions league eller Uefa cupen.
Att det handlar om pengar förstår jag, men att rea bort landslagsspelare till andra ligor är för mig obegripligt. Djurgården sålde Bla Källström till Rennes för runt 15 miljoner. Då hade han redan spelat i det Svenska landslaget. Vi har inte vad som krävs för att få vara med och leka med de stora pojkarna. Man måste ändra attityd om det ska bli bättre i det här landet och sluta att vara så förbannat mesiga hela tiden. För problemet är att övriga Europa vet att i Sverige kan man handla för reapris och få spelare som skulle kosta tre gånger så mycket i andra länder. Bara ett exempel är Bla den 19 åriga Belgiska talangen som Everton köpte från Standard för 180 miljoner. Skulle någon ha betalat den summan för en Svensk som var lika bra, eller rättare sagt skulle någon behöva det.
Jag ser tappet av spelare och känslan att vi är små och fega som den stora anledningen till att publiken sviker Allsvenskan. Idag är det lätt att räkna upp lagen som drar över tiotusen på sina matcher. Inte ens ett lag som IFK Göteborg lockar tillräckligt många för att komma upp i den siffran. En annan sak som slår mig är bärandet av matchtröjor mellan matcherna. Kommer inte ihåg senast som jag gick i city och såg någon bära en matchtröja av IFK Norrköpings. Däremot så ser man hela tiden människor med olika tröjor från Engelska lag. Varför det är så kan jag bara gissa mig till, men jag skulle tro att det har med stolthet att göra. Man bär den röda United tröjan eller den blå Chelsea tröjan med stolthet. Missförstå mig inte, jag är en stolt Peking supporter, men hur många känner stolthet idag. Hur många är det inte som bär på den eviga känslan av besvikelse och misslyckande när man pratar om IFK Norrköping. Det är lättare för själen att få glömma och dra på sig sin röda eller blå tröja och stoltsera på stan med de framgångsrika och de hyllade lagens klubbmärke över bröstet.
Jag tror att allt för många Svenskar känner att deras klubb aldrig kan stå upp och ge tillbaka - Om så bara en väldigt liten del av allt som vi givit dom.
IFK har tio omgångar på sig att vända det prekära läget, men vad talar egentligen för det.
Min kärlek till ett land med fish & chips ätande, Bulldogs tatuerade och fotbollsfanatiska människor är svår att förklara. Känslan att få beträda helig mark i London eller att ta sig en matbit på en parkbänk i Stanley park i Liverpool är en odödlig känsla som jag vill uppleva tills jag inte orkar att andas mer. För det är något speciellt med den där gråa och nederbörds älskande ön som alltid har ansett att världens bästa landslag bär vitt och har tre lejon över bröstet och det finns ingen som kan ändra på det. Och det är vad attityd betyder.
