Ingen ro för en Pekingnes.
Jag blir inte ens arg. Besviken. Ja. Men mest trött. IFK är jobbiga. Dom är ett syndrom i OCD kategorin. Problemet är, att det inte går att tvätta bort dom.
Vad säger man egentligen när någon är pissdålig. Någon som man hoppats på. Någon som man betalar för att se. Att jag bara går till Parken för att jag känner mig skyldig att göra det är dagens sanning. Jag vill helst inte vara där. Tråkigare saker finns knappt att göra i Norrköping. Men pliktskyldiga idioter som jag sitter där. Iskall och muttrande. Sneglande på klockan ihopp att den ska ha vänligheten att slå nittio.
När motståndarna gör mål har jag fullt upp med att få kragen att nå ända upp till hakan. Mössan sitter så långt ner att jag knappt ser ner till planen. Så när målet kommer har jag en liten gnutta hopp om att det var vita spelare som gjort det. Men en stickad liten mössa kan knappast ändra på sanningen.
När speakern säger att publiksiffran är 2700. Tänker jag. Era tappra jävlar. Jag skulle vilja krama dom. Men vill inte bli gripen för oanseligt beteende.
Kaffet smakar skit. Vattnet är för kallt. IFK för tama och Gunnar Nordahl blir bara gråare och gråare där utanför. Jag själv. Jag blir bara blåare och blåare. Tills den lilla mannen i svart bestämmer sig för att låta mig gå hem. Han är värdelös. Men snäll.
Längre bort på gatan ekar orden. "Göran Bergort". Det är hesa stämmor som gapar hans namn i höstmörkret. Troligtvis i ren besvikelse. Men kanske, bara kanske tycker de om honom. Jag gör det också. Trots att jag aldrig har träffat honom. Han verkar vara en trevlig och ödmjuk man. En kramgo kille med stort IFK hjärta. Men snälla pojkar har inget att göra i en klubb som IFK Norrköping. Det är nu bevisat. Det var inget jag önskade.
När jag kommer hem till en varm lägenhet och försöker att tina upp mina händer under varmt vatten förstår jag. Det är livets ironi. För att bli varm måste jag få ont. När jag står där och utför en makaber minidans som indianerna skulle vara stolta över slår det mig. Jag sätter årslönen på Landskrona vinst. Gör mig en hacka och pumpar sedan pengarna rakt in i klubben. Varför har jag inte tänkt på det tidigare. IFK förlorar nästan alla bortamatcher. Herregud. Klubben skulle vara hur rika som helst vid det här laget om man spelade på motståndarvinst.
Om vi gick ihop ett gäng på hundra personer och spelade på varsitt spelbolag så kan vi bygga upp en klubb i förfall. Vi kan skapa ett monster i Svenskfotboll.
Så smart jag är.
Vad säger man egentligen när någon är pissdålig. Någon som man hoppats på. Någon som man betalar för att se. Att jag bara går till Parken för att jag känner mig skyldig att göra det är dagens sanning. Jag vill helst inte vara där. Tråkigare saker finns knappt att göra i Norrköping. Men pliktskyldiga idioter som jag sitter där. Iskall och muttrande. Sneglande på klockan ihopp att den ska ha vänligheten att slå nittio.
När motståndarna gör mål har jag fullt upp med att få kragen att nå ända upp till hakan. Mössan sitter så långt ner att jag knappt ser ner till planen. Så när målet kommer har jag en liten gnutta hopp om att det var vita spelare som gjort det. Men en stickad liten mössa kan knappast ändra på sanningen.
När speakern säger att publiksiffran är 2700. Tänker jag. Era tappra jävlar. Jag skulle vilja krama dom. Men vill inte bli gripen för oanseligt beteende.
Kaffet smakar skit. Vattnet är för kallt. IFK för tama och Gunnar Nordahl blir bara gråare och gråare där utanför. Jag själv. Jag blir bara blåare och blåare. Tills den lilla mannen i svart bestämmer sig för att låta mig gå hem. Han är värdelös. Men snäll.
Längre bort på gatan ekar orden. "Göran Bergort". Det är hesa stämmor som gapar hans namn i höstmörkret. Troligtvis i ren besvikelse. Men kanske, bara kanske tycker de om honom. Jag gör det också. Trots att jag aldrig har träffat honom. Han verkar vara en trevlig och ödmjuk man. En kramgo kille med stort IFK hjärta. Men snälla pojkar har inget att göra i en klubb som IFK Norrköping. Det är nu bevisat. Det var inget jag önskade.
När jag kommer hem till en varm lägenhet och försöker att tina upp mina händer under varmt vatten förstår jag. Det är livets ironi. För att bli varm måste jag få ont. När jag står där och utför en makaber minidans som indianerna skulle vara stolta över slår det mig. Jag sätter årslönen på Landskrona vinst. Gör mig en hacka och pumpar sedan pengarna rakt in i klubben. Varför har jag inte tänkt på det tidigare. IFK förlorar nästan alla bortamatcher. Herregud. Klubben skulle vara hur rika som helst vid det här laget om man spelade på motståndarvinst.
Om vi gick ihop ett gäng på hundra personer och spelade på varsitt spelbolag så kan vi bygga upp en klubb i förfall. Vi kan skapa ett monster i Svenskfotboll.
Så smart jag är.
Kommentarer
Trackback
