Club Peking 1897

Idag vinner Syrianska på att vi inte vet bättre. Att vi inte kan bättre. Whass miss är ett signum för en förlorar kultur som har tagit sig till himmlen. Vi kan inte göra rätt, för hjärnan säger att det inte går. Syrianska gör tvärtom. En nykomling som bestämde sig för att visa alla vad man kan göra med hjärta och själ. IFK bestämde sig i samma veva för att vara arroganta och skrika "Matcherna mot oss blir årets höjdpunkt för alla lag" Det är idag en underdrift. Alla vill möta ett skitlag, alla vill möta ett lag som inte vet bättre, som aldrig kunnat stava till ödmjukhet.

Det finns många fina herrar som kommit och gått i vår anrika fotbollsklubb de senaste åren. Många, för att inte säga alla, har lämnat efter sig en besk smak och raserade drömmar. Vi är här för att klubben inte förstår vad det handlar om. Att finnas är inte samma sak som att leva. Det som skiljer IFK från många andra lag är att dom andra har insett att framgång inte byggs på en inkompetent arrogans, inte på översitteri som leder en klubb mot avgrunden. Jag skulle kunna skriva i ett hårdare ordalag, men väljer idag att visa ödmjukhet.

Att vi förlorar idag är inget konstigt alls. Vi kan inte ta till vara på våra chanser och Syrianska kunde det. Offside eller inte, nedrivning eller inte, jag bryr mig inte längre. Dagens match är inte klubbens fall. Den kom för flera år sedan och det tack vare storhetsvansinne och arrogans. En framgångsrik klubb blev kolera smittad. Dom som smittade klubben fick lämna och är idag friska, men vi, alla som inte sviker en vän i nöd, vi står fortfarande kvar vid respiratorn och håller vår kära i handen. Vi kommet nämnligen aldrig att svika.

Jag har åsikter om den gode Bergort, men med tanke på mina känslor för tillfället väljer jag att inte skriva den.

Nu blir de återstående matcherna på liv och död. Jag ser inget annat än att förklara krig mot allt och alla som vill oss illa. Mot allt och alla som står i vår väg.

Om jag hade två liv så skulle jag ge dom båda till IFK Norrköping.